Laponia long-distance triathlon, race report:
Dags för en race report från min, Stefan Nyberg och Michele Dinellis prestation vid gårdagens Laponia Triathlon. Det blir nog huvudsakligen en återgivelse av mina och Stefans upplevelser, för att vi två i efterhand har gått igenom loppet i detalj och utbytt känslor och tankar kring det hela. Det förminskar definitivt inte Micheles bidrag till hela denna upplevelse. Han är en stor anledning att vi fick denna spektakulära och fantastiska upplevelse. Utan honom hade hela racet känts betydligt tommare. Och jag tror att han till stora delar känner igen sig i min och Stefans beskrivning!
Själva uppladdningen besparar jag er. En ganska ointressant läsning om matfrosseri och vila på hotellrum!
Starten gick som sagt 24.00 natten mot lördag. 2 timmar innan var det dags att checka in cyklar och växlingspåsar nere vid Vassara träsk, där starten skulle gå. En ganska vanlig procedur där man byter om till våtdräkt och går och småsnackar med övriga deltagare, peppar och blir peppad.
I år var det 34 startande, långt ifrån de kanske 2500 som startar på en vanlig Ironman. Dels så lockar en sån här fulldistans triathlon som inte FÅR heta ”Ironman” inte lika många deltagare, dels hade många avskräckts av förra årets race som hade varit en rejält kylig upplevelse, dels så kanske några tvekade eftersom både cykling och löpning pga av vägarbeten fått en rejält tuffare och backigare bansträckning.
Starten gick med sedvanlig nedräkning och tuta och 34 våtdräktsklädda startande sprang/gick ner från stranden för att påbörja simningen. Vattentemperaturen höll sig på precis 15 grader, tillräckligt för att simningen skulle bli fullskalig, alltså 3860m. 14 grader hade inneburit att den hade kortats ner 1/3 till 2600m. Alla drog nog en lättnadens suck när det beskedet gavs en timme innan start. Är man väl här vill man köra fullt, även under tuffa förhållanden. 15 grader är ändå inte så mycket, även med våtdräkt, och det var faktiskt några som bröt redan på simningen.
Hursomhelst, vi körde igång med simningen och tanken var att vi skulle simma tillsammans alla tre. Stefan drabbades dock av problem med en gång, så vi släppte iväg Michele före oss för återsamling efteråt i växlingen.
Så kan det bli ibland, även för den mest vältränade, kylan gör sitt, lite nervositet och lite strul med våtdräkt kan göra att det blir fel. Det krävs inte mycket för att det ska bli fel och man inte hittar den där feelingen, får igång en lugn andning och kommer in ett flyt med armtagen som är så viktig när man ska simma långt. Stefan hittade helt enkelt inte rätt i början och vi halkade efter i en kombination av en sorts desperat försök till frisim och vanlig bröstsim. Tankarna kom direkt!! Ska vi behöva bryta??? All träning för det här?? Och så börjar man räkna. Maxtid för simningen var 2h15m. Det klarar vi även om vi behöver bröstsimma hela vägen.
Att simma frisim 3860m kan alla träna sig till. Att samla sig, lugna ner sig, rensa bort allt som är fel och börja om och blicka framåt efter en kaos-artad och egentligen usel start kräver nåt helt annat. En skalle av hårdaste material och kyla och närvaro som inte många besitter. Allt detta visade Stefan upp när det bäst behövdes. Så imponerad av honom! Känner inte många som klarat upp den här situationen med den kyla och sinnesnärvaro han uppvisade dessa första minuter av vår simning. Så efter kanske 500m var ordningen återställd och bröderna Nyberg låg axel vid axel med långa fina armtag och allt flöt på som vanligt.
Simningen bestod av 3 varv i Vassara träsk med s.k Australian exit, vilket innebär att man mellan varven springer upp en bit på land för att möta publik och åskådare för att sedan gå ut på nästa varv. Vi har alltid en förmåga att utmärka oss på såna här tävlingar. Vi håller alltid ihop, ser likadana ut och har likadana kläder, samma skäggväxt, frisyr och glasögon. På en simning är alla dessa attribut inte lika påtagliga. Där ser ALLA likadana ut i sina svarta våtdräkter och likadana simmössor. Men likväl fattade speakern att vi hörde ihop. Vid andra ”landstigningen” innan 3:e simvarvet han jag höra från speakern:
-Där har vi nr 81, Nicklas Nyberg. Då antar jag att vi har nr 82, Stefan Nyberg i närheten.
-Jadå, där är han! De håller ihop!!!
Denna duo blir det här loppet som sagt med hjälp av Michele, utökad. Nåt som snabbt uppmärksammades av speaker och funktionärer som hade kontakt med varandra sinsemellan. Vi fick epitetet ”den fantastiska trion”, nåt vi hälsades välkomna med vid varje mat/dricka-station under cyklingen och löpningen. Såååååå kul att bli så personligt ihågkommen.
Det blev som sagt inte det snabbaste vi simmat men på en sån här tävling är det helt ointressant. Efter första haveriet flöt simningen på bra, även om jag var rejält frusen när vi skulle ge oss ut på sista varvet och jag visste att jag skulle bli ännu kallare under de återstående 25 minuterna. Men det visste jag innan. Det var ingen överraskning så det var bara att bita ihop sista varvet. Det är ingen överdrift att säga att det var rejält skönt att komma in i ett rejält uppvärmt tält för växling och ombyte för den kommande cyklingen!!
Så var det som sagt dags att cykla iväg. Vi visste att det skulle vara kallt och blåsigt, så vi hade på oss rejält med kläder och tjocka handskar. Det blev även premiär för mössa under hjälmen och vindskydd över skorna, då stillasittande fötter på tramporna annars fort kyls ner vid låga temperatuer och kalla vindar. Som tur var lät det inte som att det skulle komma något regn( och det stämde, tack och lov) men det var inte mycket mer än 10 grader vid cykelstarten strax innan kl.02 på morgonen!
På fredag dag hade vi rekat en del av cykelbanan med mamma och pappa! Cyklingen bestod av två loopar. Den första 35km upp till Tjautjas och tillbaks och den andra 55km ner till Nattavaara och tillbaks. Arrangörerna hade varnat för en del av banan upp till Tjautjas. 8,2km skulle vara rejält backig och jobbig. När vi passerade dessa backar med bil så förtod vi så klart att dessa backar skulle kräva sin man ( eller kvinna). Grejen var bara den att de resterande typ 27km såg precis likadant ut. De hade lika gärna kunnat gå ut med varning för HELA sträckan!! Den andra loopen, de 55km till Nattavaara och tillbaks( alltså 110km) däremot beskrevs som en fröjd av arrangörerna. Nyasfalterat och härligt landskap. Med facit i hand hade de kunnat gå ut med samma varning för denna sträcka!! Det var exakt likadana backar här och även samma hårda vind. Och av det fiiiiina landskapet såg jag inte mycket av( nåt jag ska förklara varför, alldeles strax!)
Hursomhelst, första cyklingen upp till Tjautjas gick egentligen enligt plan. Vi visste att det skulle vara rejält tufft HELA den loopen. Det var bara att anpassa fart och kraft för att räcka hela vägen. Våra största fans, mamma och pappa mötte vi och stannade och pratade med 2 gånger på den loopen. Helt fantastiskt vad de ställer upp. Vilka föräldrar skulle åka 130 mil med bil för att ställa sig på en parkeringsficka, mitt i ingenstans ute i skogen 03.30 en kylig Gällivare-morgon för att heja och peppa på sina söner. Man blir ju gråtfärdig, så fina är de!!!
Efter andra mötet åkte de tillbaks till hotellet för 2-3 timmars sömn för att sedan möta oss igen på den andra cykelloopen! Vi är så lyckligt lottade att ha så fantastiska föräldrar!
Andra loopen blev speciell och jobbig på många sätt. Först och främst för att hela banprofilen som sagt var galet backig, nåt vi inte var förberedda på. 110km backar är jobbigt. När man inte vet om dem innan är det ännu jobbigare. När det blåser mycket är det ännu jobbigare. Allt det där ihop gjorde det tuffare än beräknat, men ändå hanterbart!!! Sen kom det värsta. En parameter som vi hade skämtat om dagen innan.
-Vi har ju faktiskt inte sovit på hela natten!! Tänk om vi somnar på cykel, Hahaha!!!
Nåt vi inte trodde skulle vara möjligt!!! Vi höll ju trots allt på med en ganska krävande fysisk aktivitet! Tjena!!!!!!
Stefan låg först i våra trio och höll en perfekt avvägd fart för att vi alla skulle känna oss bekväma (om nu bekväm är rätt ord i sammanhanget). Några km ut på den loopen kände jag tröttheten komma. Inte trött i kropp eller ben. Såna här utmaningar har vi tränat för och det krävs mer än så här för att tömma de musklerna på kraft!! Däremot så blev jag sov-trött. Jag satt och gäspade på cykeln och ögonlocken började hänga!! INTE BRA!!! Och dessutom livsfarligt!!! Ingen trafik att krocka med, men det kan gå tillräckligt illa om man bara ramlar på cykeln eller kör ner i diket. Samtidigt såg jag hur Stefan upprepade gånger drog sig in mot mittlinjen för att sedan parera åt rätt håll! Och sen kom det:
-Fan, vad trött jag är!!, ropade Stefan!
Jag cyklade upp bredvid honom och mycket riktigt. Han hade samma symptom som jag. Vi satt verkligen och somnade på cykeln. Vi hade ju i princip inte sovit på ett dygn, så egentligen kanske det inte är så konstigt, även om vi inte trodde att det skulle bli SÅ påtagligt. Att sitta och vara trött är en sak!! Att verkligen somna är nåt helt annat. Jag kan ärligt säga att om vi stannat och lagt oss i diket så hade jag somnat på en minut!!
Och det gick verkligen inte att skaka av sig!! Det hjälpte en kort stund att stanna vid mat/dricka-stationerna, sträcka på benen och prata lite med alla dessa fantastiska, frivilliga funktionärer. Kan passa på att ägna den en del av denna text. Vi har mött många funktionärer genom åren och de flesta är helt fantastiska, men här på Laponia var de nånting extra!!! De kände givetvis igen oss från tidigare stationer( på nåt sätt flyttades de runt så vi träffa många av dem flera gånger)! Maken till fantastiska människor får man leta efter. Så omtänksamma, peppande och snälla. Man blev omhändertagen på ett nästan moderligt sätt vid varje station. De hällde upp drycker och nästan matade en med vad tilltugg man ville ha. Det kändes att de verkligen brydde sig om hur vi mådde och ville att vi skulle få en så härlig upplevelse som möjligt!!! Bara som kommentaren som alltid kom:
-Ta med er en mugg cola och några muggar chips. När ni är klara kan ni slänga dem i diket! Vi städar upp efter er. DET hör man inte ofta. Det är alltid strängt förbjudet att skräpa ner( vilket givetvis är bra) och det finns alltid sopsäckar i anslutning till stationerna där allt måste slängas. Så till alla ni funktionärer som läser detta. Ta åt er av vår tacksamhet. Allt ni gjorde för oss bidrog verkligen till hela denna fantastiska upplevelse och gjorde de tuffaste partierna betydligt lättare! Det betydde mer än ni tror att mötas av er omtänksamhet, glada leenden och peppande ord!! Stort TACK!!
Nåja, tillbaks till cyklingen. Det blev en märklig upplevelse där jag i stort sett i 3 timmar kämpade för att hålla ögonen öppna. Vad gör man??? Jag satt och åt små, små bitar av mina bars. Drack små, små klunkar av drickan varje minut för att aktivera sig med nånting för att hålla sömnen borta. Jag satt och sjöng för mig själv i desperata försök att hålla mig vaken. Därav orsaken till att det inte blev så mycket intryck av den där fiiina naturen som arrangören utlovat!! Till saken hör att på en triathlon-cykling måste man cykla med 10m lucka till den framför, vilket gör att man inte kan sitta och snacka mes kompisen bredvid, vilket definitivt hade underlättat en natt som denna. Med några mil kvar mötte vi mamma och pappa igen. Ett välkommet avbrott så att vi klarade sista biten in till växlingen på Hellnerstadion. 180 tuffa kilometrar! Vilken pärs!!! För första gången i vår ”triathlon-karriär” var faktiskt cyklingen jobbigare än löpningen. Det kommer inte hända så ofta igen. Det var en befriande känsla att kliva av cykeln, ta sin löparppåse och gå in i en stuga för att byta om till löpningen. Återigen fantastiska funktionärer som hämtade kaffe, cola och bullpåsar! Ovärderligt!!!
Så var det dags för löpningen. Det var en aningen tilltufsad trio som gav sig iväg, tack och lov stärkta av pausen vid växlingen med lite att äta och dricka!!! Då är det alltså dags att springa 4,2 mil, ett helt marathon. En för många ouppnåelig prestation bara i sig. Och bara nån som gjort en Ironman vet vad som krävs att göra det efter kanske 8-10 timmars hård ansträngning.
Och den här bansträckningen var dessutom inte en helt normal mara. Direkt efter start bar det på lite slingervägar uppför skidbacken Dundret. Första målet var givetvis toppen, även kallad Åke på toppen, drygt 800 meter över havet. Det var trots allt skönt att börja springa! Man piggnar till, dels av löpningen och den här gången av att klockan var ungefär 9 på morgonen, så att kroppen faktiskt är van vid att vara vaken! Och det är faktiskt andra benmuskler som jobbar än vid cykling så på nåt sätt känner man sig ändå rätt fräsch och stark. Nåt som iofs kan ändras fort!
Men vi hade vår plan klar. Springa i ett tempo som skulle räcka hela vägen och gå i de brantaste backarna. Mycket mer än så kan man inte planera, förutom att i möjligaste mån få i sig energi på de olika stationerna så att man inte ”går tom”!!! Vi hade fått höra att det var 6 grader uppe på toppen och att det blåste rejält så det blev några lager extra och även vindjacka. Vägen upp gick planenligt. Vi hade bra fart i löpningen och gick där det behövdes. Åke på toppen låg efter 10km löpning och vi hade räknat med 1,5h, vilket vi klarade med några minuter. Vid klart väder kan man se 1/11 av Sveriges yta därifrån. Idag såg jag knappt utedasset som låg 10m bort!!!
Även här( och på vägen upp) möttes vi av härliga funktionärer, som pysslade om oss ordentligt. Vägen ner är inte mycket att skriva om. Lätt löpning. Vår trio var på bästa humör och alla kände sig starka. När vi kom ner till landsvägen mötte vi återigen mamma och pappa och kunde lämna av överflödiga varma kläder, eftersom resten av löpningen gick på varmare marknivå, och dessutom mycket inne i skog utan vind.
Efter ca 18km löpning kom vi in i skogen på nåt som heter rallarstigen. Härlig skogs/trail-löpning längs en stig som blev smalare och smalare…… för att sedan försvinna helt!!! Det gjorde den givetvis inte, men vi tappade iallafall bort den. Suck!!!! Hursomhelst så befann vi oss mitt på en kraftledningsgata som gick åt rätt håll, så vi visste att vi att vi skulle komma rätt till slut. Ändå ingen kul känsla!!!!
Men hur det var, efter kanske 10 minuter såg vi en ensam löpare ett 10-tal meter upp i skogen som hade haft bättre koll än vi. Så vi hakade på honom och så var vi på rätt stig igen. Efter några kilometer så kom vi till en mat/dricka-station. Efter den så skulle man springa 2 korta kilometrar ner till en sjö och sedan vända och springa tillbaks till stationen igen. Då uppstod ett märkligt fenomen. Vi uppfattade de 2km till sjön som lätt uppförs-lut. Grejen är de 2km tillbaka uppfattade vi som…….. lätt uppförs-lut. En märklig topografisk ekvation som inte stämde!!! Såklart att så inte var fallet, men känslan går inte att ta ifrån oss. Nu var det knappt 15km kvar till mål och det var nu som vår strategi började fira sina triumfer. Hela vår trio kände sig stark och pigg och löpningen flöt fram i bra fart. Vi mötte även några löpare ( varav några gick) som sa att det gick undan ordentligt och att det syntes att vi hade rejält med krafter kvar. Då blir man ju ännu mer peppad och får ännu mer krafter. Efter ytterligare ett möte med mamma och pappa så kom vi upp till E45:an. Den skulle vi följa ca6km i lätt nerförslut. Med våra, märkligt nog, starka ben var det en fröjd att springa den biten. Sen vek vi av en sista gång för att avverka de sista 6km, mestadels uppför, fram till mål. Vid den sista träffen med mamma och pappa längs banan hade de med sig Marabou chokladkakor som gick åt ordentligt! Fantastiskt gott!!!!
Vi stannade vi sista mat/dricka-station och pratade lite med dem innan de sista 4km skulle betas av. Backig skogslöpning som gick hur lätt som helst, med vetskapen om vad som väntade runt hörnet!!! Speakern var förvarnad att ”den fantastiska trion” var på väg mot målgång och välkomnade oss med beröm och lovord som blandades med hejarop och kobjällror från åskådar och personal. Efter 14h25m spring vår trio i mål efter en sagolik insats, härlig gemenskap och styrka som var välbehövlig flera gånger under loppet!!!
En tuff prestation som är svår att sätta ord på, trots mitt taffliga försök här. En stor del av upplevelsen sitter i tankar och känslor som är svåra att förmedla!!!
Ett stort tack till mamma och pappa som alltid följer med på våra tävlingar, hur galna och otillgängliga de än är. Er support och kärlek är ovärderlig för oss! Vi älskar er!!!
Ett jättetack och många bamsekramar till moster Sussi Ölundoch Leif för mat, logi och ompysslande vid våra 2 övernattningar i Piteå på vägen upp och ner!!! Det var fantastiskt kul, mysigt och värdefullt för oss!
Stort tack till Michele, en fantastisk vän och idrottsman som valde att köra Laponia med oss, även om han säkert hade kört den snabbare på egen hand! Din härliga spirit och lagkänsla gav ytterligare en dimension till den här upplevelsen!! Du är fantastisk!!
Stort tack till Lotta Ohlin Nyberg, Philippa Nyberg och Oliwer Nyberg som stöttar mig i all träning och gana tävlingar! Jag älskar er oändligt!!!
Givetvis ett stort tack till arrangörer och funktionärer som verkligen har lyckats skapa ett fantastiskt lopp. Det sprudlade av glädje från er alla, och det smittade verkligen av sig!! Ovärderligt!!!
Det största tacket går som vanligt till Stefan, min älskade bror! Vi har så otroligt kul under alla träningstimmar som gör såna här saker möjliga! Utan dig hade antal träningspass och kvalitet varit betydligt lägre! Och lopp som detta hade varit omöjliga! Du ger mig upplevelser som många aldrig får uppleva. Jag ser fram mot fortsatta träningar och tävlingar!! Axel vid axel!!!!!! Jag älskar dig!!!